roadtrip

Blir ni chockerade om jag säger att vi åter igen sitter i vår kära Torleif på väg till nästa destination? Nej, förmodligen inte! Hur som helst sitter vi här nu igen, stereon är maxad och humöret på topp!
Bakom oss lämnar vi Panama City beach där vi har bott de senaste tre nätterna på Coconut Groove Inn. Ett för övrigt lagom sjaskigt motell för att resekassan ska räcka (enda till Las Vegas vill säga) och gångavstånd till stranden, vad mer kan man begära?

När vi ankom i måndags var det ingen av oss som hade mer ork till än att äta sushi och spela plump vid poolsidan. Tisdag däremot gick vi upp vid nio (det är då klockan nämligen ringer) åt frukost och begav oss ner till stranden, eller beachen som vi säger här i staterna! Efter många timmars stekande och spanande begav vi oss hem för en kall dusch för att sedan återvända igen till stranden. På stranden låg nämligen ett ställe som hette ”Pineapple Willy’s”, ett ställe som med sin havsutsikt och harmoniska atmosfär snabbt blev en gemensam favorit.

Efter middagen gick vi med en fet drink i handen för att se live-bandet spela. Bandet skulle börja spela klockan 8.30, men klockan tickade på och vi tyckte samtliga att det var konstigt att de inte hade startat då klockan faktiskt började närma sig 9.30. En timme för sent satte de i alla fall till slut igång. Och efter ungefär tre låtar med melankolisk blues gav vi upp och började gå hemåt igen.

Tina med en fet-tisdag-drink! (JA, de var goda)

På onsdag morgon ringde klockan åter igen klockan nio. Men denna gång tog det inte lång tid innan någon hajade till att deras armbandsur var tio och att vi därmed hade ”försovit” oss en timme. Förbannade mobiltelefon! Förbannade GPS med för den delen! Ingrid hade nämligen dagen innan börjat flippa ut och visat fel tider, hela en timme fel faktiskt!

Men efter en snilleblixt på toan, kom Marie ut igen och började lägga pusselbitarna på plats. Musikband som spelar en timme för sent, mobiltelefon som ringer för sent, GPS som inte stämmer med tiderna alls…Och vad tror ni hade hänt?  -Ja,  vi hade ju självklart kört in i en ny tidszon! Det blev många skratt om detta kan jag lova!

Panama City Beach!

Åter igen väntade en dag på stranden (efter ösregnet hade gått över vill säga) och det fösta vi brukar göra när vi kommer ner till stranden är i princip att slänga oss direkt i havet. Denna dag hamnade dock Kamilla lite efter men efter bara ett antal minuter ropade de andra tjejerna från vattnet ”KAMME, SKYNDA DIG, KOM NU!!!”. Sällan har stranden skådat en sådan rusch!! Oj oj oj,..

Vad var det nu då som gjorde att hela stranden stod och pekade ut mot havet? Plötsligt ser man stora mörka saker som rör sig runt precis där alla badar. Med hjälp av utslutningsmetoden kunde man snabbt förstå att det var rockor det rörde sig om. Uppskattningsvis 50 st, på platsen där bara vi var. Eftersom somliga badade ändå så gjorde vi det med. Men efter att folk kom och sa (läs skrek) att det faktiskt var riktigta stingrockor blev man en aning osäker må jag säga. Vi vet fortfarande inte om vi lekte med döden eller inte…

På kvällen åt vi åter igen på Pineapple Willy’s och åkte sedan för att spela minigolf. Vinnaren vann en drink, och det är numera Joanna som kan inkassera en gratis sådan från oss andra i Las Vegas. Förloraren?...inte lika viktigt att nämna tycker jag!

Marie försöker blåsa i bollen i hålet sista biten!

Tina försöker fösa bollen! Fusk!

När vi inte själva spelade minigolf passade vi på att underhålla oss själva mellan banorna. Det kan se ut så här:

Typiskt Marie och Martina att lägga näsan i blöt...

Med en sådan här blomma i sällskapet är det min sann tur att ingen av oss är pollenallergiker!

Joanna är numera enbent...

Hönan Agda äggade Martina rejält verkade det som...?

Kamme vill ha sina killar som farliga dinosar; stora, långa, starka och köttätande! (det är därför de håller hand)

När vi lämnade in klubborna, alldeles ömma i axlarna av alla svingar och puttar, berättade den vänliga kvinnan i luckan att innan vi åkte hem var vi verkligen tvungna att besöka LAVILLA. Vi förstod inte till hundra procent vad det var men vi beslöt oss att i alla fall ge det en chans och körde dit för att kolla in läget. Det visade sig vara ett gigantiskt uteställe. 48 barstationer, 14 dansgolv och kapacitet att ta in hela 6000 pers. Så en spontan trip dit slutade med en snabb färd hem för att byta om för att sedan åka tillbaka till Lavilla igen. Vad som alltså började som en spontan titt, slutade med den roligaste utekvällen i våra liv.

Anledningen till att det blev så lyckat var nog en blandning av atmosfären, musiken och att verkligen ingen annan skulle träffa oss någonsin igen! Första gången när vi kom in på dansgolvet fick vi nog en smärre chock! Jag säger bara såhär: Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket "rumpa-i-skrev-dans" !! Det var som en blandning mellan en dålig rapvideo och  filmen Dirty Dancing! Eftersom vi vägrade hänga på samma dansmönster , spenderade vi istället resten av kvällen/natten på att göra parodier på andra. Mycket lyckat! (vi tyckte det var roligt i alla fall)

Vi kom bland de första och lämnade klubben bland de sista! Förmoldigen är svenskar numera i Panama City Beach kända som:

1. Galna
2. Grymma på dansa
3.Svettiga

Ovan nämnda hör givetvis ihop på ett eller annat sätt!

Riktigt amerikanskt med röda plastmuggar!

Linda: behöver vi ens säga att det var bättre än Slitage? (Etagé)